Friends,  

Vintern är lång i år och därför sitter jag och lyssnar på "La Mer" med  Charles Trenet en gammal slagdänga från -50 talet som jag egentiligen tyckte var lite töntig förrmen med ålderns rätt så har väl töntigheten hunnint i kapp smaken. " Du är äntligen lika gammal som du ser ut  " Låten var soundtrack i någon medioker film som jag glömt vilken det var. Men det var inte det viktigaste utan den bild som spelas upp när man hör musiken gav bilder av sommar och drömmar om blåa Medelhavet.
Liknande bilder har vi alla som kan plockas fram vid rätt tillfälle.   

En annan bild som ständigt återkommer på näthinnan är all is och snö på väg ut till Kosteröarna, detta gränsland till Norge och Nordsjön. Den klumpiga lite fula färjans väg i isrännan som en enda livlina till dessa karga öar. Vad spelar man för musik till detta ? Underligt  hur avstressande hjälplösheten blir när du stävar fram i isen  utan återvändo. Denna ständiga kamp i Sverige om framsida och baksida ja den hade vi även som diskussion på senaste mötet i Bohuslän vilket för övrigt var synnerligen lyckat.

Jag tror inte det finns någon särskilt framhäven  plats i Sverige. Det har vi som paddlat med Macfieklubben de senaste 20 åren fått uppleva,  Visst var mötet i Kynnefjäll i särklass och en helt spegelblank varm oktober dag på Västra Silen i Årjäng är minnen som värmer, Men även de 50mm monsun liknande förhällanden som var både Munkfors, Blekinge och Ömmern. Regn eller solsken båda behövs för att livet ska kännas, omväxling förnöjer eller ? Vi människor tröttnar rätt snabbt och vill ha förändring för att må riktigt bra. Så tillbaks till framsida eller baksida. Låt oss lära av Evert Taube som lyckades förmedla bilden att vara född och boende i både ändar. Han föddesför övrigt på Vinga i Göteborgs skärgård och dog i Stockholm, vilken fantastisk kompromiss.

Tillbaka till senaste mötet, för alla som inte var med så måste jag säga att ni missade något alldeles särskilt underbart.
Bertil och Sven hade satt ihop ett paket vilket innehöll förstklassig förplägnad, utmärkta rum i nybyggda annex lyxigt värre,
Trevlig atmosfär med trevlig personal som tog extra bra hand om HMCC hela helgen.
Hela stället andades lugn och trygghet och i vinterns grepp kände man sig trevligt isolerad om man får kalla det, dvs här ville man inte fara ifrån på länge.
Lördagen inleddes men en stärkande promenad till Sydkosters utkiksberg, friska vindar med -10 C gjorde att takten var god och efter en liten klättring upp 50 m nåddes toppen, Allt värt mödan kunde en isbunden skärgård skådas på när inte sen 1987 upplystes vänligen.

Öborna är märkliga fick vi höra, det skilja blott 60 m mellan Syd- och Nordkoster men man fann det inte lönt att träffa varandra mer än 2 ggr på 90 år. " Vad hava de som vi inte hava här ? " Snacka om framsida och baksida ! Lunchen avklaras snabbt för nu väntar båtfärd till grannön och möten med kärva öbor som funnit livets nödtorft här ute.
Men vår guide blir nu istället en ingift fastlänning som på en nästan Macfie romantiskt sätt deklamerar sin kärlek till öarna. Han vet inte hur väl han vill de karga klipporna där ungdommens minnen ska vara oförändrade och allt ska vara som det alltid varit. Fast lite ny företagsamhet är inte fel bara man inte tafsar på nostalgin. Man fasas över nyrika norrmän som tagit över ett fallfärdigt pensionat och tänker driva det som en privat sommarby.
Vi klär på oss allt vi har igen för vinden blåser snålt och det är forfarande kallt som det ska vara en vinter med eller utan växthuseffekt.Man blir inte klok på om det är en ny istid som kommer först innan det blir varmare. Här står vi nu på den andra öns högsta punkt och tittar på den nyrenoverade fyren som har rustats upp i nostalgins tecken. Fyrar och Systembolaget försvinner visst aldrig !
Man hade tom lyckats få tillstånd av sjöfartsverket att tända skrället igen efter stängningen något unikt i GPS ens tidsanda.
På bryggan i Nordkoster står Macfleklubbens medlemmar och ser solnedgången reflektera i den eviga isen. Våren är inte på lång väg nära och den lilla fula båtenstångar sig återigen ner till vår förläggning. Där väntar mat o värme och nya friska berättelser om trålare och trankokerier. Bertil dukar uppsitt vapenskåp och presenterar ett axplock av Vilda Västerns vapenarsenal från mynningsladdare till Peacemakers. Blekingegänget  fibblar med datorn... alltid datorstrul på våra möten....efter 3 timmar så får vi till slut igång filmen men då tittar vi på den säkert 7 gånger av ren glädje att löst problemet. Friden lägger sig över vårt trevliga pensionat, några har slumrat in efter en hel del frisk luft och salta historier,
Historier som är lika intressant på framsidan som på baksidan så länge det handlar om den enkla ordinära människor som
inte är kända för att de är med i TV eller skvallerpress, Kvasi kändisar heter det visst......


Tack återigen Bertil och Sven för en helt underbar helg med ett underbart gäng